Som rubriken. Saker känns verkligen lite bättre nu. Vi kan ändå prata med varandra vilket är skönt. Långa sms, ligga uppe och prata hela natten, klaga över hur mycket man gråter och och mycket man vill bort från det här landet gör ioförsig ingenting bättre. Det har liksom blivit en standard. Ligger i sängen och bölar och frågar mamma varför man blev tjej och inte kille. Fyfan vad ont jag har! Imorgon blir det skola. Rätt chill dag faktiskt. Men ändå jobbig. Efter skolan blir det att gå och ta livmoderhalscancer sprutan, hej långt ord. Sen träffa Cornelia. Hade tänkt kolla på Big Brother nu och sen sova. Pussokram!